Köpte en parkeringsbiljett på en parkering precis bredvid tunnelbanan. I perfekt synhöjd fanns en klisterlapp ”Obs kortköp kan ta upp till 45 sekunder”. Budskapet etsade sig verkligen fast. Det blev en påminnelse om hur stressade vi måste vara när en liten paus på 45 sekunder tydligen måste påannonseras för att folk inte ska gå upp i limningen.
Gick vidare till mitt livs andra mammografi. Passerade en dörr på sjukhusområdet med skylten ”Rum för avsked”. Upp i minnet kom återigen den där skylten om 45 sekunder. Att lyfta blicken, leva här och nu så länge man har glädjen att vara frisk. Hur en mammografi för vissa kan leda till rum för avsked förr än man anat. Att det är en ynnest att få vara frisk.
Gick vidare i dagens ärendelista och hamnade på Östermalm. En ung vältränad, välfriserad, exklusivt klädd man sitter och intar morgonkaffe på fin lokal. Liksom i skyltfönstret. Lädersulorna på skorna av bästa kvalitet lite nonchalant uppslängda på knät. I handen en tjock bok ”De utsatta”, som han drömmer sig bort ifrån. Ett halvt kvarter längre bort i en nergång till tunnelbanan ligger tre knöliga sovsäckar på liggunderlag. Det knöliga har formen av människor som kokongat sig i lä undan väder och vind. Människorna går förbi, nästan trampar över. Kanske hade boken passat bättre här tänker jag.
Vandrar vidare och hamnar mitt i den beridna högvakten och poliseskort. De mäktiga djuren, tämjda av män i uniform. Somliga frustande, andra fogliga. Mer eller mindre självsäkra ryttare och klappret av skodda hovar.
Tänk vad det är en märklig företeelse detta samhälle. Så olika världar som existerar bredvid varandra, så nära varandra och med så lite kontakt. Alla irrande hit och dit utan att se varandra. Och förr eller senare hamnar vi alla i ett rum för avsked, hur vi än använt alla sekunder som fanns till vårt förfogande.
